Det här med piano
Jag har spelat piano i ungefär tolv år. jag gör det inte längre och det har inte alltid varit kul.
När jag var sex år gammal började jag spela hos en dam. Jag blev inspirerad av min pappa som brukade improvisera på piano.
De första lektionerna var ganska roliga. Men genast när hon började ge mig läxor var det inte lika kul. jag minns en gång då min pappa skulle köra mig till lektionen och hade jättebråttom till jobbet. jag hade inte hunnit äta så vi köpte en chipspåse på vägen. När vi kom fram sprang vi mot dörren och min lärare öppnade. Väl inne i hallen sa min pappa typ " här winta ät chips" så öppnade han chipspåsen och allt for i golvet. På deras persiska matta! Men han hade så bråttom och var tvungen att gå och läraren sa att hon kunde städa upp det själv. men det var såå pinsamt. Nu är det bara kul :)
Iallfall så spelade jag några år hos henne, sedan började jag i kulturskolan istället. Där fick jag en rysk lärarinna.
Need I say anymore. Det var tyvärr inte kul. Inget personligt. Men hon var så sträng och det blev inte längre kul att spela. På en avslutning en gång, där vi skulle spela för föräldrar och vänner, så ville jag inte spela. När jag gick hemifrån glömde jag min pianobok med flit.
Koncerten började och elever spelade och föräldrarna applåderade. När det var min tur sa läraren " nu ska winta spela..." någonting kommer inte ihåg vad. Då gick jag fram till pianot och sa till henne att jag glömt min bok hemma och att jag inte kunde spela. Hon frågade om jag inte kunde spela något annat eller spela utantill? "Nej"
Jahapp, då var det nästa elev da. Det kändes så skönt efteråt kommer jag ihåg =)
Och föräldrarna sa alltid " jo men du måste spela det är bra att kunna" Det var så jobbigt att höra. Jag kommer ihåg att jag sa till min mamma att vänta bara tills jag blir 18. (När jag blev 18 spelade jag två gånger i veckan och jag tyckte verkligen om det).
Jag började sedan spela i en annan skola där jag fick en jättesnäll lärare. På hennes uppvisningar var jag med.
Hon slutade snart, och vi fick ytterligare en ny lärare. Henne spelade jag med ända tills jag slutade. Hon var den som fick en vändning på det hela. Hon blev aldrig arg om man spelade fel eller inte tränat ordentligt på sin läxa. Hon såg potential i en och pushade till det ena och det andra. Det blev så kul att spela!
Hon brukade också alltid spela låtarna innan jag fick börja på de, och då strävade jag alltid efter att få de att låta som när hon spelade.
Nu tar jag inga lektioner men spelar själv hemma ibland. Det är faktist kul att ha något som man kan någorlunda :P
Jag tror de är många fler som har gått igenom det här med piano......
Någon som är duktig är David Sides han spelar för öra och beskriver sig som "Mozart gone Hip hop" =)
Här spelar han T-pains Buy you a drink. kolla in hans andra låtar också.
När jag var sex år gammal började jag spela hos en dam. Jag blev inspirerad av min pappa som brukade improvisera på piano.
De första lektionerna var ganska roliga. Men genast när hon började ge mig läxor var det inte lika kul. jag minns en gång då min pappa skulle köra mig till lektionen och hade jättebråttom till jobbet. jag hade inte hunnit äta så vi köpte en chipspåse på vägen. När vi kom fram sprang vi mot dörren och min lärare öppnade. Väl inne i hallen sa min pappa typ " här winta ät chips" så öppnade han chipspåsen och allt for i golvet. På deras persiska matta! Men han hade så bråttom och var tvungen att gå och läraren sa att hon kunde städa upp det själv. men det var såå pinsamt. Nu är det bara kul :)
Iallfall så spelade jag några år hos henne, sedan började jag i kulturskolan istället. Där fick jag en rysk lärarinna.
Need I say anymore. Det var tyvärr inte kul. Inget personligt. Men hon var så sträng och det blev inte längre kul att spela. På en avslutning en gång, där vi skulle spela för föräldrar och vänner, så ville jag inte spela. När jag gick hemifrån glömde jag min pianobok med flit.
Koncerten började och elever spelade och föräldrarna applåderade. När det var min tur sa läraren " nu ska winta spela..." någonting kommer inte ihåg vad. Då gick jag fram till pianot och sa till henne att jag glömt min bok hemma och att jag inte kunde spela. Hon frågade om jag inte kunde spela något annat eller spela utantill? "Nej"
Jahapp, då var det nästa elev da. Det kändes så skönt efteråt kommer jag ihåg =)
Och föräldrarna sa alltid " jo men du måste spela det är bra att kunna" Det var så jobbigt att höra. Jag kommer ihåg att jag sa till min mamma att vänta bara tills jag blir 18. (När jag blev 18 spelade jag två gånger i veckan och jag tyckte verkligen om det).
Jag började sedan spela i en annan skola där jag fick en jättesnäll lärare. På hennes uppvisningar var jag med.
Hon slutade snart, och vi fick ytterligare en ny lärare. Henne spelade jag med ända tills jag slutade. Hon var den som fick en vändning på det hela. Hon blev aldrig arg om man spelade fel eller inte tränat ordentligt på sin läxa. Hon såg potential i en och pushade till det ena och det andra. Det blev så kul att spela!
Hon brukade också alltid spela låtarna innan jag fick börja på de, och då strävade jag alltid efter att få de att låta som när hon spelade.
Nu tar jag inga lektioner men spelar själv hemma ibland. Det är faktist kul att ha något som man kan någorlunda :P
Jag tror de är många fler som har gått igenom det här med piano......
Någon som är duktig är David Sides han spelar för öra och beskriver sig som "Mozart gone Hip hop" =)
Här spelar han T-pains Buy you a drink. kolla in hans andra låtar också.
Kommentarer
Trackback
